Ett snack med GPT

Hade idag en diskussion med ChatGPT (4.0) om förhållandet till läkare och tycker det kan vara intressant. Lite “creepy” är det ju. Mina frågor i bold text och ChatGPT svaren i vanlig font. Jag börjar diskussionen på engelska, men går sen över till svenska. Intressant är att när GPT översätter ett tidigare svar så blir det lite pover svenska, men när jag ställer frågor på svenska så är svaren bättre.

Enjoy!

Continue reading Ett snack med GPT →

DI/MS webinarium

Dagens Industri arrangerade ett webinarium “Från stetoskop till datadriven vård”. Det var beklämmande. Men inte på något sätt oväntat. När man varit med i “IT i Vården” svängen ett tag, så känner man igen mönstret från vartenda seminarium och symposium de senaste 20-30 åren. För en läkare som inte är van vid det ger det alltid en overklighetskänsla att höra hur så många annars rätt intelligenta människor så komplett kan ha missförstått det område de ju byggt en karriär på att supportera och förbättra.

Continue reading DI/MS webinarium →

Hur svårt kan det vara?

Diskussionen i media går i höga vågor om hur de äldre blev (och blir?) behandlade eller inte i äldrevården. Ett återkommande tema är att de inte får syrgasbehandling på äldreboenden, inte bara eftersom de inte har syrgas (men lätt kan skaffa det) men eftersom man behöver specialutbildad personal för det.

Men är det så? Vad är så svårt med att ge och övervaka syrgasterapi?

Enligt min egen erfarenhet är det faktiskt en av de mer triviala åtgärder man kan lära ut till personalen. Säg 5 minuter instruktion. Typ:

  • så här sätter man på en grimma
  • koppla ihop slangarna
  • öppna kranen
  • reglera till 2-3 liter per minut, max 5
  • beställ ny tub när manometertrycket är lågt

Att lära personalen mata patienter eller byta blöja är nog svårare. Vi ber dem ju inte intubera, precis.

Jag tror det här med “utbildad personal” bara är en undanflykt. Men varför?

Tjänstemannacensur

Zaremba skrev för några dagar sedan om Covidkrisen och “varför fick de äldre dö utan läkarvård?“. Rekommenderas.

Någon dag senare skrevs en replik av Eriksson & Bratt där man kritiserade Zaremba på ett antal punkter.

Dan efter det svarade Zaremba och pekade på manipulationer och osanningar i den repliken.

En av de viktigare poängerna i den första artikeln var att den ansvarige för statens tvivelaktiga riktlinjer var en tjänsteman utan medicinsk bakgrund. Vad värre är, den tjänstemannen anställdes på en annons där högskoleutbildning i för vården relevant ämne krävdes, samt att medicinsk bakgrund var en merit. Av alla 18 sökande var den som valdes, Christoffer Bernsköld, den enda som inte fullgjorde något av kraven. Han var däremot en politisk insider; han har bl.a. varit länsordförande i SSU.

Nåväl, av något skäl fick jag via LinkedIn notiser om olika supportiva posts på Bernskölds sida, typ:

Styrkekramar till dig Christoffer Bernsköld från en tidigare kollega som verkligen uppskattade dig som närmsta chef för du är snabb, har bred kompetens och arbetskapacitet, beslutskraftig, modig, lyhörd och inte minst rörlig i perspektiven i olika sakfrågor. Du behövs.

Och mer av den så typiska perineal-glossala affektionsgesten.

Jag och tre andra skrev i samma tråd att det vore lämpligt om Anna Ingmanson (som dök upp i tråden och sade sig vara den som anställt Bernesköld) redogjorde för hur man tänkt vid anställningen. Ingmanson klagade över att Zaremba aldrig låtit henne berätta hur det gick till, men desto längre tråden blev, desto tydligare blev det att Ingmanson inte heller inför oss tänkte redogöra för någonting överhuvudtaget.

Så till idag på eftermiddagen då hela den tråden plötsligt är spårlöst försvunnen. Ett tiotal inlägg är bara borta utan minsta spår. De perineala affektionerna är däremot helt orörda, så nu har Bernsköds LinkedIn sida åter blivit en ren och fridsam tillställning där inga oliktänkande eller kritiskt inställda lämnat minsta spår.

Att tjänstemän försvarar de sina så här förvånar mig inte ett dugg. Skulle de behöva stå till svars för hur de anställer varandra så faller nog mer än ett korthus. Men att det ens är möjligt att städa upp så här på LinkedIn sidor förvånar mig faktisk lite grann. Inte mycket, men dock lite, i alla fall.

Nu blev det allvar

Jag har länge uttryckt i många sammanhang att journalsystem är osäkra, att man inte tar tester av säkerhet på allvar, och att konsekvenserna kan bli extremt allvarliga om data läcker. I synnerhet det sistnämnda verkar man inte riktigt inse. Typ, vad kan vara så värdefullt med min medicinska journal?

Här har ni en bra illustration av vad som kan hända. I Finland blev ett journalsystem för psykoterapi komprometterat. Vad jag hört från kollegas i Finland så vägrade psykoterapigruppen att betala lösensumman, trots att man hotade publicera journaldata.

Nu har patienter istället fått hot om att deras journaler publiceras fritt om de inte betalar lösensummor.

Tänk på de som berättat om elaka chefer, sina förhållanden, sina drogproblem, m.m. Hur mycket skulle du själv betala för att inte sånt skulle komma ut? Kan kosta dig jobbet, äktenskapet, familjen, körkortet, pilotlicensen… läkarlegitimationen…?1

Och i förlängningen, hur många kommer att våga dela sina känsliga hemligheter med en psykoterapeut i framtiden?

Vilka “DU”?

Fick nyss en email från Computer Sweden som börjar med:

På årets heldigitala It i vården-dagen tar du del av goda exempel kring hur du involverar patient och profession i arbetet med vårdens framtid.

Vem är “du” här? Inte patient eller “profession”, utan “du” som bestämmer vårdens framtid och som är nyfiken på hur du kan involvera läkare, sköterskor och patienter i det. “Du” är alltså någon som egentligen inte har med vården att göra. Men “du” bestämmer vårdens framtid.

Jag tror inte ens man märker längre hur absurt detta är.

Framtidens IT i vården