Fick en bild av Anders Westermark från Vitalis i Göteborg. (Oftast är jag där själv, men inte i år.) Här skryter Cambio med världens snabbaste implementering över en natt efter “månader av intensiva förberedelser”. 

En “implementering” består ju i eventuell utveckling plus konfigurering, data transformation, etc och är just “månader av intensiva förberedelser”. Själva switch-over kan ju vara momentant. Eller om vi säger så här: när Cambio skriver fakturan till landstinget, räknar de för “implementeringen” några timmars jobb på natten, eller räknar de månadernas jobb med förberedelser? Om de ger bort förberedelserna gratis så får de omdefiniera hur mycket de vill om det gör dem gladare. Men på nåt vis betvivlar jag att ekonomiavdelningen på Cambio delar den här uppfattningen med marketingavdelningen.

Att det sen är en rätt dålig idé att göra “big bang” deployments är ju en annan femma. Att skryta med det är också ett beundransvärt nytt grepp.

Vitalis Cambio

Cream of the crap. Så välformulerat.

Patient monitors altered, drug dispensary popped in colossal hospital hack • The Register:

“Security researchers have exploited notoriously porous hospital networks to gain access to, and tamper with, critical medical equipment in attacks they say could put lives in danger.”

Men sånt kan ju inte hända i Sverige.™

Prof Svenaeus skriver i SvD ett klassiskt antiteknologiskt inlägg med gängse retorik.

Tycker nog inte det är så bra skrivet. Eller snarare, inte så bra tänkt. Det tenderar till att kasta ut barnet med badvattnet.

Gårdagens högteknologiska biomedicin är dagens enalapril, levodopa, metformin och insulin. Gårdagens vågade teknologiska experiment är dagens pacemakers, implanterbara pumpar, höftproteser, kärlproteser, endoskop, stereotaxi och laparoskopiska operationer. Gårdagens bleeding edge matematik och fysik är dagens CT, MRT och terapeutiska cyclotroner.

Om man vill styra om forskningen till att “på mer ödmjuka sätt utforska detaljer i det komplexa sammanhang som stavas människan och hennes biologi” så måste man vara beredd att offra upp dessa teknologier vi nu tar för givna, eller åtminstone deras mer avancerade motsvarigheter i framtiden.

Tänk om en sån attityd blivit allmänt antagen på medeltiden? (Iofs var den ju det, vilket förklarar de avskyvärda livsvillkoren på den tiden.) Hade vi då fortfarande ansett att allt som var mer avancerat än åderlåtning var “oetiskt”?

Jag tycker att Svenaeus mest skriver ett ogenomtänkt floskelbaserat inlägg för att markera att han står på “rätt sida”. Låt oss bara hoppas att ingen tar honom på allvar.

Varje gång något går fel med forskning och utveckling här i världen så dyker det upp ett gäng som argumenterar för att förkasta teknologi och basera oss på “etik” istället. Utan att inse att teknologin ger oss de levnadsvillkor som tillåter oss att ägna vår tid till etiska överväganden. Utan teknologin hade vi fullt upp med att inte bli mördade av grannen och väldigt lite möjlighet att tänka “etiskt”. Det är bara tack vare forskning och teknologi vi kan unna oss att skriva om etik och att diskutera det.

Sen hör det ju till “rutinerna” i sammanhanget att när man ser ner på teknologer och forskning ska man ha en bild av Frankenstein och hans monster nära till hands. Mycket primitiv retorik. Och djävligt utslitet.

Ransomware takes Hollywood hospital offline, $3.6M demanded by attackers | CSO Online:

“The computers at Hollywood Presbyterian Medical Center have been down for more than a week as the Southern California hospital works to recover from a Ransomware attack.

Some patients were transported to other hospitals due to the incident. In other parts of the hospital, computers essential for various functions, including CT scans, documentation, lab work, and pharmacy needs are offline.”

Men, som sagt, sånt kan ju inte hända här. Eller?

Surfade på DN.SE idag. Fick en popover med “Läs alla artiklar i en månad för endast 1 kr”, ni vet hur det ser ut. Under det ett formulär där min email address och mitt personnummer redan var ifyllt. Jag har aldrig köpt något från DN. 

Fundera en stund över det här. Mitt personnummer förinfyllt på en site jag aldrig gjort affärer med.

Eftersom jag har “auto fill” avstängt sen länge, och jag kör både Ghostery och uBlock i “full paranoid mode”, utan whitelisting av något slag, så var ju det här minst sagt skrämmande.

Först eliminerade jag DNs cookies. Det gjorde att jag kunde läsa 10 artiklar till, men när jag snabbt kom upp i 10 artiklar så kom samma ruta tillbaka, med fälten ifyllda med mina personliga data. Så nu kollade jag sourcen och ser att personnummer och email faktiskt redan står som form values i http sourcen. 

Nästa steg: ta bort cookies från Klarna.com och klarnacdn.net. Formuläret faller tillbaka på tomma fält nu.

Min slutsats: eftersom vi någon gång betalat något till Klarna på den här datorn, med den här browsern (Safari på OSX 10.11) så har Klarna lagt in en cookie som tillåter den att ge ut mina persondata till en helt annan site. Utan mitt tillstånd! Antagligen har man inte gett data till DN direkt, men man kunde göra det utan minsta problem på det här sättet. Och jag som användare kan inte ens se det.

Det här är tracking som värst. Fult djävla trick. Undvik Klarna till varje pris. Och DN.se också, faktiskt. Det här är skitfasoner. Vad de tror de kan uppnå genom att trycka dina egna data i ansiktet på dig överstiger min fantasi. Trodde de att jag skulle skutta av glädje och direkt beställa DN, eftersom de så lyckat grävt sig in i data de inte borde ha? 

Det mest idiotiska är ju att de jobbat fram en metod som kan gå runt just uBlock och Ghostery. Men det är ingen bra idé, eftersom folk som har gjort sig besväret att installera dylika blockers inte precis är den sortens folk som uppskattar sånt här beteende. Det kan inte leda till affärer, det kan bara leda till hat.

Cyber attackers hacked the private medical records of more than 100 MILLION people in 2015

I Sverige händer aldrig nåt sånt. Det skulle vi ju hört talas om… eller hur? 

Läkare är stressade. Många, alltför många, går in i väggen eller blir utbrända (beroende på definition). Är det för att vi jobbar för många timmar? Nej, det finns många andra yrken som jobbar fler timmar och har mindre problem. Är det för att vi inte trivs med jobbet? Nej, det tror jag knappast. De flesta vill nog inte byta yrke. Är vi underbetalda? Knappast det heller. 

Ofta ser man tolkningar där orsaken skulle vara att vi läkare inte har tillräcklig kontroll över våra egna arbetsuppgifter, men det har man inte i andra yrken heller. Vi har nog mer kontroll än de flesta. Så vad är problemet, då? Jag kan inte tala för andra, men jag kan introspektera lite grann och reflektera över vad som stressat och frustrerat mig själv över åren (jag har varit läkare nu i 37 år). Den gemensamma nämnaren som jag funnit det har alltid varit osäkerheten. Osäkerheten om man gör ett bra jobb, känslan av att inte kunna tillräckligt och att ha missat något viktigt. 

När jag undersöker en patient, även den mest triviala patient, så finns det alltid en möjlighet att jag missar något absolut skrämmande. Den banalaste förkylning kan dölja en leukemi, även om chansen är mycket liten. Hostan visar antagligen på ett virus, men det kan vara första tecknen på en lungcancer. Ont i magen kan vara en gastrit, men har man riktig otur är det en magkancer. I de allra flesta fall finns absolut inget skäl att explorera dessa alternativ och det skulle inte vara i patientens fördel heller. Skulle man göra alla dessa undersökningar vid minsta möjlighet till allvarlig diagnos så kommer man att i genomsnitt åsamka patienten mer skador i vården än man gör nytta. Alla undersökningar innebär ju någon risk. Dessutom så skulle man inte ha tid och andra resurser för andra patienter där en allvarlig diagnos är mer sannolik. Men i slutänden, när den “triviala” patienten gått så finns alltid ett litet gnagande tvivel kvar, den där lilla frågan om man gjort allt man borde göra. Och det tär lite på psyket.

Vårt jobb består inte heller enbart av att träffa patienter. Vi behöver också ta hand om inkommande kommunikation om patienterna i form av remisser, labbsvar, utlåtanden av alla dess slag. Hos de flesta läkare staplar dessa saker upp sig och försöker man beta av dessa dokument på administrativa tider som aldrig tycks räcka till. En stor del av dessa tider tas i beslag av rapporteringar av alla dess slag, samt skrivandet av intyg m.m. Allt det här gör att rent medicinska svar kan bli liggande några dagar, i värsta fall längre tid, innan de blir sedda. Ibland ses de inte över huvud taget eftersom de förloras i massan. Ganska sällan händer det att ett av alla dessa svar är absolut krucialt, en fråga om liv och död, som om det inte ses i tid medför stora risker för patienten. Tänk dig ett svar från patologen att leverfläcken du tog bort visade sig vara ett melanom. Sånt får inte bli liggande. Men högen finns där och nånstans i högen kan det ligga ett melanom eller något annat lika viktigt som du inte sett. Varje kväll när du går hem och högen inte är avverkad så har du en liten gnagande misstanke om att det ligger ett troll på skrivbordet och lurar. Det tär också lite på psyket.

Ibland har vi patienter där vi har en stark misstanke, dock inte säkerhet, om en allvarlig sjukdom som behöver hanteras så snart som möjligt, åtminstone om vi har rätt. Vi skriver en remiss till lämplig specialist och hoppas sen att det kommer att tas om hand snarast. Men vi har ingen garanti att det kommer att hända. Vi har inte heller en garanti att vi kommer att veta om det inte händer. Om patienten kommer till specialisten så får vi oftast ett remissvar, så det funkar. Förutom att det hamnar i högen jag beskrev ovan, så det kan ta ett tag innan vi kommit till svaret. Men vad händer om specialisten inte fick remissen? Eller om remissen ligger i en gigantisk hög på specialistens (virtuella) skrivbord? Det händer ingenting. Vi har i allmänhet inga system som larmar om sådant händer, det finns ingen direkt feedback mekanism. Vad händer om remissen skickats till fel specialist? Oftast tar det några veckor, sen kommer den i retur. Vad händer om specialisten inte tycker att vi resonerat rätt? Då får vi också tillbaka den efter några veckor med något snäsigt avfärdande om att vi inte läst deras instruktioner eller något i den stilen. Dessa helt onödiga väntetider kan allvarligt påverka patientens framtidsutsikter om vi har riktig otur.

Ibland har vi patienter där vi har en medelstor misstanke om allvarlig sjukdom. Om patienten har lite mer huvudvärk än vi är bekväma med, kanske vi gärna skulle göra en MRT hjärna för att vara säkra, men en MRT kostar “pengar”. Låtsaspengar, visserligen, men man har också gjort en låtsasbudget som innebär att vi bara kan göra ett visst antal MRT (eller andra undersökningar) innan “pengarna” tar slut. Så nu måste jag välja mellan två patienter vilken av dem “får” sin MRT. Vem väljer jag? Valde jag rätt? Och oavsett det måste jag nu tala om för patienten att han inte får en MRT och då kan jag ju inte vara helt ärlig heller och säga att jag nog tycker att han bör få det, men att jag valde en annan patient att “ge” den till istället. Alltså får jag helt enkelt ljuga om det och övertyga honom om att det inte behövs. Vilket ofta är nästan sant, men inte helt. Det tär en hel del på psyket. 

Så när man har en misstanke om allvarlig sjukdom hos en patient blir man ofta överlämnad till osäkerhet eller ohjälpsamma kollegor. När det händer, ska man insistera att specialisten ser patienten, även om det tar emot och antagligen kommer att kosta tid och ego? Eller ska man, mot sin egen övertygelse, anamma specialistens avvisande hållning och övertyga patienten om att allt är väl och inte behöver följas upp? Hur som helst hamnar man mellan patient, sin egen bedömning och specialistens bedömning och attityd, och kommer alltid att få acceptera en obehaglig kompromiss. Om man inte mannar upp sig och kräver att få patienten omhändertagen, ringer runt tills det blir gjort. Men få har “cujones” nog att göra det effektivt, och än färre kan göra det och behålla kredibiliteten (eftersom man med nödvändighet kommer att ha fel ibland). Det tär också lite på psyket, i synnerhet om man bestämt sig för att ligga lågt.

När patienten själv kommer med listor av Google resultat som visar på att han eller hon kan ha binjuresjukdomar, parathyroid cancer, hypotyreos typ 2, koloncancer, hjärntumör, eller liknande, ja då kan vi ibland svara med att sjukdomen antagligen inte existerar (hypotyreos typ 2), eller är osannolik i hans fall. Men vi kan inte deklarera att det är omöjligt. I vissa fall gör vi då helt enkelt några undersökningar som kan utesluta det, i andra fall resonerar vi runt det. Men det resonemanget är svårt. Vi kan ju inte garantera att patienten inte på riktigt har respektive hemska sjukdom, men det är därför inte resonabelt att explorera det spåret. Det finns ju andra spår som är mer sannolika. Eftersom dessa inte heller alltid är så smakliga, kanske vi inte vill nämna dem, förstås. Ibland har ju patienten också helt rätt och visar de på en diagnos som vi helt enkelt inte tänkt på, eller inte visste så mycket om. Vi vet mycket men inte allt. Och då får man ju också en mindervärdighetskänsla, självsäkerheten får sig ytterligare en törn och det är inte så lätt att rädda ansiktet varje gång. Det tär också lite på psyket.

Ser man över de beskrivna situationerna så ser man några gemensamma drag: en känsla av otillräcklighet både i energi och kunskap, samt en stark känsla av brist på kontroll. Vi förväntas ha all nödvändig kunskap redo vid varje tillfälle, trots att det är fysiskt omöjligt. Minsta miss ger risk på allvarliga konsekvenser. Vi förväntas ta ansvar över processer som vi inte kan kontrollera, som remiss och behandling av våra patienter där både administrativa system och andra läkare kan sätta krokben för oss utan att vi ens vet om det.

Därtill kommer en administrativ börda i form av rapporter och intyg som i sig inte bidrar på samma sätt, men som begraver och förhindrar kontrollen vi behöver över flöden där patientens säkerhet utsätts för hot. Än värre är att överordnade starkt prioriterar just de uppgifter som inte bidrar till patientsäkerheten men håller oss upptagna med, för den individuella vården, ganska oväsentliga sysslor. Hela diskussionen om hur mycket skada onödig administration förorsakar, och där vi inte får något gehör eller förståelse, tär också lite på psyket.

Men det allra värsta är nog den kluvna lojaliteten. Vi vill inte kompromissa med detta, men även i det mest perfekta system kommer vi alltid att behöva göra det i viss mån. I det Svenska systemet behöver vi kompromissa av administrativa skäl mer än i många andra ekonomier. Vi borde stå 100% på patientens sida, men tvingas av makthavarna att gå deras ärenden, göra deras administration, välja vem som blir diagnosticerad eller behandlad efter deras budgetramar, och samtidigt låtsas om för patienterna att det enda vi ens överväger är patientens bästa. Att ljuga tär synnerligen mycket på psyket.

Debattartikel i SVD om kontinuiteten i vården. Det författaren argumenterar för är behjärtansvärt. Antagligen. Men varför är vi så övertygade om att kontinuiteten är något positivt? Antagligen är den det, men argumenteringen håller inte. Det behöver tänkas över lite bättre.

Let’s Fisk it.

Jämfört med många andra länder i väst­världen har vi en hög kvalitet i svensk sjukvård. Kvalitet kan emellertid beskrivas i olika termer, exempelvis teknisk (där Sverige ligger mycket väl till), jämlikhet (där vi är i världstopp) och tillgänglighet (där en förbättring har skett under senare år). På en punkt blir det emellertid drastiskt sämre: kontinuitet i vården. Med det menas att en patient alltmer sällan får träffa samma läkare, och att det vid längre behov av sjukvård kan bli nästan ofattbart många läkare som patienten måste träffa.

Här definieras “kontinuitet” som lika med kvalitet. Det återstår att bevisa på det här ögonblicket i resonemanget och kan inte antas vara givet.

Det är i mötet mellan patienten och läkaren (och annan sjukvårdspersonal) som besluten tas om vilken vård patienten skall ha och vilka kostnader det för med sig. Kostnaden för bra sjukvård är ofta hög men kostnaden för felaktig eller dålig vård är alltid mångfalt större. Patienterna har därför alltid rätt när de efterfrågar att få träffa samma läkare för samma sjukdomstillstånd.

Skribenten likställer “felaktig och dålig vård” med att man inte träffar samma läkare för samma sjukdomstillstånd. Återigen, det är inte självklart i sig.

Läkarna vill också ha kontinuitet i vården och sjukvårdspolitiker och ­ledande sjukvårdsadministratörer talar sig alltid varma för hög patient–läkar-kontinuitet. Avseende de två senare kategorierna rör det sig emellertid ofta om ädelfalskhet med vilket menas att de medvetet säger en sak men gör något annat, alternativt att de inte förstår att de genom sina egna beslut motverkar det de talar för.

Jo, så är det. Man säger en sak och gör en annan. Håller med.

Ur patientens synvinkel är det desillusionerande att gång på gång få berätta sin sjukhistoria för ständigt nya läkare och sköterskor, och tilliten till sjukvårdsorganisation skjuts effektivt i sank.

Det skulle kunna vara sant om läkare och sköterskor kommer ihåg patienterna och deras historia. Men så är det ju inte. Man förlitar sig på journaler och på patientens berättelse. Någon enstaka gång har man sett en patient så ofta, och med en så speciell historia, att man faktiskt kommer ihåg den, men oftast har man glömt allt väsentligt, eller så har man falska minnen av patienten. Med andra ord, patienten behöver berätta ungefär lika mycket vare sig han sett läkaren förr eller inte. Att inte göra det innebär en risk.

För läkarna är det svårt och tidsödande att behöva sätta sig in i nya patienter och om de inte får träffa sina patien­ter på återbesök lär de sig aldrig vad insatta behandlingar haft för effekter.

Jag tror knappast man som läkare kommer ihåg vilken behandling man gett en viss patient. Man behöver nog söka upp det i journalen. Även om behandlingen har satts in av en annan läkare, kan man hitta samma information i journalen. Det är ju inte så att man inte vet vad kollegan gjort. Eller?

Dessutom skall man inte underskatta interaktionen mellan läkare och patient; läka­ren lär sig vad patienten menar med sina ordval och vad patienten förväntar sig (schablonmässigt kan sägas att en skånsk bondmora och en norrländsk skogshuggare använder helt andra ord och har andra förväntningar än en jäktad, stressad storstadsbo, som tror att allt kan åstadkommas med tillräckligt mycket pengar).

Det har väl mer med en gemensam kulturell bakgrund att göra än ett minne av en viss patient.

Varje kontakt mellan en läkare och en patient innebär dessutom att läkaren förklarar vad man vet och vad man inte vet respektive hur man skall gå vidare.

Återigen får alla läkare, vare sig de sett patienten tidigare eller inte, förlita sig på journalinformation för att se vad man vet eller inte vet, vad man förklarat eller inte, samt hur man ska gå vidare. Det är ju inte så att läkaren bestämmer sig för en plan vid ett visst patientmöte och sedan erinrar sig den planeringen vid nästa möte. Antingen läser han/hon sig till det i journalen (skriven av honom själv eller annan läkare), eller så bestämmer sig läkaren på nytt, givet aktuell information, vad planen framöver ska vara. Jag kan inte se att kontinuiteten gör något skillnad här heller.

Om emellertid läkaren träffar en patient för första (och sannolikt enda) gången är det ju oklart vad som har sagts tidigare – och med vilka ord – och patienten får då en mer diffus och kanske till viss del ny eller mot­sägande information.

Det som sagts tidigare bör väl rimligtvis noterats i journalen. Och om det inte blev noterat så lär läkaren inte erinra sig vad som sagt i vilket fall som helst. Resonemanget här undgår mig helt.

Dessutom har läkaren varken lov ­eller möjlighet att lova något för framtiden, eftersom inte någon rimlig garanti för att löften skall hållas kan ges.

Här verkar skribenten utgå ifrån att läkare handlar helt olika inför samma patologi, vilket måste betyda att någon av de inblandade läkarna i det scenariot gör fel. Båda kan inte ha rätt (om de mot förmodan har rätt båda två så gör det ju inte heller något om de byter plan.)

Å andra sidan, om en viss plan (“löfte”) diskuteras med patienten ska det också noteras i journalen. Det vore mycket egendomligt, och enl mig ovanligt, att följande läkare inte följer den “utlovade” planen. När det förekommer är det i allmänhet för att läkare nummer två helt enkelt vet bättre och därmed kan korrigera planen. (Se där, en direkt fördel med avsaknad av kontinuitet.)

Utöver detta är det stor risk för att läkaren förbiser tidigare inhämtade fakta och att det således görs felaktiga bedömningar, upprepas undersökningar i onödan, ordineras behandling som redan visat sig fungera dåligt eller att man börjar om från början gång på gång. Detta är slöseri med resurser och fördröjer diagnostik och terapi. Bristande kontinuitet inom sjukvården är fel ur alla tänkbara synvinklar och dessutom dyrt, dyrt.

Författaren verkar utgå ifrån att läkare inte läser tidigare journalanteckningar och undersökningsresultat. I så fall måste man naturligtvis förlita sig till läkarens minne och kontinuitet, men det låter extremt 18-hundratal det här.

Märk väl, jag är ingen motståndare till kontinuitet. Jag tror det har en starkt positiv effekt på patientens förtroende för vården. Men argumenten som i allmänhet anförs för att motivera kontinuitet famlar brett bland en rad osannolika argument som inte håller måttet och inte gör diskussionen någon tjänst.

”Läkare är skitförbannade på mig”

Att visa på att man ogillas, eller allra helst hatas, av läkare är tydligen eftersträvansvärt. En utmärkelse. The new black.

Å andra sidan måste jag medge att bara titeln gör att jag inte tänker läsa resten. 

Jag gav ett kort föredrag på medicinska riksstämman igår. Det handlade om skillnaden mellan “3R” projektet och “HIP”. I grunden vill man ju med 3R upphandla framtidens vård-management system där alltmer ekonomiska och statistiska data kan extraheras från vårdens arbete. HIP, däremot, tillåter att vi behåller dagens system och lägger till de funktioner vården behöver. 

Helt kort sammanfattat är 3R tjänstemännens system och HIP läkarnas och sköterskornas system. Gissa vem som vinner? I Sverige står sig de verkliga, de mest signifikanta, behoven sig slätt mot en enad front som kämpar för mer budget till mer möten för att beställa system som ger snyggare Excel spreadsheets. Och om patienter blir bättre eller inte, who cares? Så länge man får mätvärden… 

Nåväl, att vi inte kan räkna på intresse, förståelse, eller ens medvetande om vad vården går ut på från våra tjänstemän är väl inget nytt. Men hur är det med vårdfolket själva? Inte så bra, skulle jag säga.

Läkare tjatar mest om “gemensamma system”, “mindre klick”, etc, etc, utan för ett ögonblick backa och tänka efter vad det är vi behöver för att ställa bättre diagnoser och ge bättre behandlingar. Man tror tydligen, precis som administratörerna, att om dokumentationen bara blir större så blir allt bra. Så blir det som det blir. Crap.

Introspektion verkar helt gått ur tiden. Jag tror alltmer att vården får precis den skit den förtjänar.

Jag jobbar fortfarande med Profdoc J3 på en mottagning. Upptäckte just ett i särklass korkat val av shortcuts. När man skriver remisser används ctrl-W till att skriva ut remissen och spara den. När man skriver sjukintyg betyder samma ctrl-W “stäng fönstret utan att spara”. Så desto mer inarbetad man blir med shortcuts, desto mer jobb får man göra om.

Nice.

Det finns två tydliga spår vad gäller framtidens vårdsystem. Båda spåren följs samtidigt inom landstingen, t.o.m. inom samma landsting. I SLL följer man spåret mot nästa gigantiska monolit i 3R projektet, medan man följer det rakt motsatta spåret i HIP projektet. Som jag förstått slåss man också internt mot varandra för budget och erkännande.

Våra lokala “små” journalsystemsleverantörer som Cambio och Take Care hotas i princip med utrotning om 3R projektet skulle välja ett annat system typ Epic, eftersom de skulle bytas ut och egentligen inte ha någon relevant marknad över i Sverige. Så det förefaller självklart att de skulle stödja HIP initiativet, men det verkar de inte göra heller.

HIP initiativet innebär att befintliga system öppnar upp sig för interaktion med ett antal mindre, specialiserade, moduler på ett standardiserat sätt. Det gör ju att man kan bygga vidare på vad man redan har och att nuvarande system blir en stomme, en backbone, för framtidens journalsystem.

Men tydligen är man för lat för det. Eller för girig; man vill inte släppa den minsta lilla funktion i systemen till andra. Den här latheten och girigheten kommer inte bara att betyda deras undergång, men kommer också att betyda att vi i framtiden har precis lika monolitiska och rigida system som idag, med enda skillnad att de nu är amerikanska.

Hur dum kan man bli?

Läsvärt av olika skäl: en slidedeck om “Framtidens Vårdinformationsmiljö FVM” från december 2013, VGR.

Läser man några slides in så hittar man denna juvel:

 

SafariScreenSnapz019

 

och nästa slide:

SafariScreenSnapz020

Det är mig veterligen första gången man officiellt talar om att vårdsystem kan ha en roll i kunskapsspridning direkt i det kliniska arbetet. Andra sliden säger att vi använder allt för lite “evidence” i själva vårdbesluten, och visar sen en illustration som inte har ett dugg med det att göra.

Resten av presentationen går sen över till att kräkas upp hela listan av floskler som vi är vana vid (“struktur”, “kvalitetsregister”, “samverkan”, “verksamhetsdrivet”) för att verka engagerat utan att ta någon ställning till någonting över huvud taget.

Så, vad hände här? Jag ser inför mitt inre öga ett konferensrum full av byråkrater helt fokuserade på att producera ett floskelrikt dokument och att få till en budget för mer möten. Mitt ibland dem sitter en person, kunde ha varit jag men det var någon annan, som gång på gång tjatar om att man löser fel problem. Det är kunskapsspridningen och tillämpningen vi behöver, inte mer “struktur”. Till slut, när det gått så pass mycket tid åt det här och mötet riskerar att inkräkta på lunchtiden, gick man med på att ge tjatkvarnen 2 slides, på två villkor: att de övriga får välja illustrationen på slide 2 och att han eller hon i fråga håller tyst på resten av mötet.

Så, vi ser två slides med mening i en uppsjö av meningslöst pladder. Det kommer att mystifiera arkeologerna någon gång i framtiden.

Användning av api:er minskar komplexitet”, säger en utvecklare. “Nej, det är andra saker som orsakar komplexitet”, säger en annan. Computer Sweden reder ut hur det ligger till.

Typiskt citat från IDG.se. Det går utför med journalistiken. Eller så har “API” totalt ändrat betydelse utan att jag märkte det. Enligt den konventionella betydelsen skulle IDG här påstå att det är enklare att anropa bibliotek eller frameworks via hacks in-memory isf att använda de publicerade entry points och metoder. Men det kan de ju inte mena. Antagligen förvirrar de begreppet API med begreppet “third-party libraries/frameworks”. Vilket får mig att undra vad de kallar ett API som inte är ett tredjepartstillägg, som t.ex. file system calls. Minskar det komplexiteten att använda operativets file system calls? Jämfört med, hm, vadå? Så dj…. dumt.

Förr i tiden kunde man påpeka deras blunders via kommentarer. Det blev så många korrektioner att IDG stängde av kommentarsfunktionen så nu kan de spruta idiotiska utlåtanden utan mothugg. Måste vara skönt att kunna hitta på skit vartefter utan följder.