Nu finns min egen presentation från Vitalis också tillgänglig. Den följde direkt efter Anders presentation och spann vidare på samma tema, fast sett mer ur utvecklarperspektiv. Det handlar också lite grann om din gamla mor.

Anders Westermark och jag gav var sitt föredrag på Vitalis 2015 i slutet av april. Vi spelade in båda, men kvalitén blev så pass dålig, i synnerhet vad gäller ljudet på Anders presentation, att vi gjorde om det i “studion”. Nåja, i mitt arbetsrum… Efter själva presentationen som tar runt 20 minuter, följer en frågestund med mig och Anders i 20 minuter till. Poängen är alltså att besvara frågan: hur får man läkarna med sig?

Jag ska gnugga och massera videon av min egen presentation ett tag till, sen följer väl den också.

Enjoy! Anders är väldigt engegerande och angenäm att lyssna till, så missa inte det här.

 

Vitalis 2015 var i grunden helt annorlunda än tidigare år. Nu menar jag inte så mycket just föreläsningarna som alltför ofta fortfarande var fulla av bullet points. Å andra sidan, oväntat många föreläsare skippade powerpoint helt, använde Prezi, eller hade strömlinjeformade presentationer. Vi såg bara några få presentationer eftersom det fanns så mycket intressant på mässgolvet och det är verkligen en nyhet. Förr var mässan extremt förutsägbar och skittråkig, bara stora gemensamma system som alla lovade samma saker och levererade lika lite.

Men i år var det annorlunda. Nu pratades och presenterades det vitt och brett olika integrationslösningar och distribuerade system. Evry presenterade inte mycket, men verkar beredda att göra nästan vad som helst bara kunden får rumpan ur vagnen (vilket fortfarande är lite optimistiskt i överkant…). Men att de förstått vartåt det borde gå ser man på att de hade min bok på montern och dessutom köpt och delat ut en sjuhelvetes massa exemplar av den senaste månaderna. Bättre bevis på intelligens och framåtanda kan man väl knappast begära.

CGM visar “G3” som är “framtidens modulära system”. I grunden verkar det egentligen vara en front-end och business layer som kan fungera mot en rad tjänsteleverantörer. De flesta beskrivningar som t.ex. den här i Dagens Medicin, beskriver den som en ersättning till Take Care, men det är nog inte helt korrekt, eftersom den kan kopplas mot Take Care (och mycket annat) och alltså endast ersätter TC i användargränssnittet. 

Det riktigt intressanta är nog “Health Innovation Platform”. Det är ett projekt, eller samverkan, mellan Inera, Mina Vårdflöden, Vinnova, um,… egentligen vet jag inte vem som håller i det. Går man till siten hip.se så framgår det inte heller. Inte i kontaktformulären, inte i “Om”, inte i FAQ. Inte ens om man kör en whois på hip.se framkommer vem som äger den. Något så klantigt måste vara staten, så jag utgår från Inera då.

Men, det åsido, den här plattformen kopplar ihop tjänsteproducenter som labb, journalsystem, autentisering med tjänstekonsumenter såsom andra journalsystem, mobila enheter, m.m. på en standardiserat och leverantörsoberoende sätt. Starten till systemet verkar vara NPÖ, trots alla dess brister. Det intressanta är ju att man nu kan koppla sig till Take Care och Cosmic och gänget utan att man behöver få till ett samarbete med dem, vilket ju alltid varit mer eller mindre iffy. 

Ännu bättre är att man nu antagligen kan köra igång projekt utan att behöva gå igenom Karolinskas Innovationsplatsen (mission statement: “Platsen där innovationer kommer för att dö”) eller motsvarande på andra orter. För att utveckla producenter och konsumenter till systemet behöver man endast en lokal utvecklingsmiljö som gjorts open source och gratis. För att sätta i produktion behöver man tillstånd och certifikat och dessa behöver man få med hjälp av vårdgivare.

Det här vänder ju radikalt på steken. Nu kan landsting haka på utan att behöva utveckla själva. Nu kan landstingen skylla på staten när det inte fungerar, vilket är nyckeln till framgång, eftersom CYA alltid har varit huvudskälet till att handla upp stora gemensamma system som Cosmic, Take Care, och möjligen Epic. Det argumentet faller nu bort.

Jag kan inte garantera att jag fattat ovanstående helt rätt, men jag litar på att ni korrigerar mig om ni vet bättre. Men en sak är säker, jag tänker absolut försöka få igång en utvecklingsmiljö för detta. iotaMed borde ju passa både som konsument och producent. Lägger jag in issue template store och issue worksheets som producentfunktioner så kan ju till och med Take Care och Cosmic bli vettiga system med tiden. Eller om de inte blir det, blir det lätt att välja andra.

Update: Som Ingrid E påpekar så står det ju faktiskt i “Om HIP”:  “Health Innovation Platform (HIP) drivs av SLL, 1177 Vårdguiden inom ramen för det VINNOVA-finansierade projektet Mina Vårdflöden.” (Så det var jag som var klantig. Happens.)

 

Anders Westermark och jag har back-to-back presentationer onsdagen 22 april, hall A7. Vi pratar om journal och beslutsstöd: vad vården egentligen behöver och hur man får läkarna med sig i utvecklingen. Anders pratar först ur läkarperspektiv, sen jag ur utvecklarperspektiv.

Min infallsvinkel är nog snarast att allt är fel, alltid har varit fel, och antagligen alltid kommer att förbli fel. Jo, jag tror jag vet hur man ska göra rätt, men verkar inte fan som nån bryr sig. Anders har inte hunnit bli lika cynisk, så hans föredrag blir nog konstruktivt i alla fall.

Jag skrev direkt på. Go for it:

Petition · Sveriges Regering: Legalisera cannabis för medicinskt bruk · Change.org: “”

Det finns många bra skäl att tillåta cannabis, inte minst för medicinskt bruk. 

I en artikel i Allmänmedicin nr 1 2015, sidan 48 finns en intervju med Eva Pilsäter Faxner, utvecklingsdirektör, inom Stockholms läns sjukvårdsområde, om hur man engagerar medarbetarna och skapar framtidens journalsystem. Sammanfattningen säger väl allt:

Man måste få med medarbetarna. För detta krävs att vi har tid för reflektion och dialog på varje arbetsplats. När medarbetare bättre förstår användningen av IT-systemen kommer de också med bra idéer och blir intresserade av eHälsa-utveckling. Denna delaktighet för alla är A och O oavsett vilka IT-system man använder.

Strukturerad inmatning ger möjlighet att ta ut strukturerade data och följa upp sin egen verksamhet. En förutsättning för hög kvalitet på inmatning i patientjournalerna är att vårdens med- arbetare använder och förstår nyttan med gemensamma mallar och strukturerade sökord.

En inloggning och du får tillgång till de uppgifter som just du behöver just idag. Kommunikation med patienten är inbyggt i systemet. Framtidens vårdinformationsmiljö är uppbyggt på ett helt annat sätt än dagens. Gemensam IT-arkitektur och standardiserade regelverk för informationsstrukturen är viktiga byggstenar.

Så, hur glad blev jag med vad hon pratar om? Jag tycker inte hon pratar om någonting konkret alls, faktiskt. Men låt oss titta på sammanfattningen bit för bit.

Man måste få med medarbetarna.

Detta implicerar att IT utvecklarna leder, inte bara i meningen att de kommit längre, men också att de går i rätt riktning. Det implicita problemet är att läkare är lata, långsamma trögskallar och att vår brist på samarbetsvilja är orsaken till problemen. Nej, problemet är att utvecklarna inte förstått ens det mest grundläggande om vården och är så extremt främmande för den att de inte ens ser att de sitter på fel spår. Inget vad Pilsäter säger tillåter möjligheten att utvecklare och beställare kan ha fått något om bakfoten och utvecklat fel system. Jag har spenderat en hel del tid i dessa utvecklarorganisationer och det är svårt att föreställa sig med vilka giganska missförstånd om vården de sitter och hur giganska deras hål i kunskaperna är. Inte undra på att vi får system som ser ut som de gör.

Strukturerad inmatning ger möjlighet att ta ut strukturerade data och följa upp sin egen verksamhet.

Jaha, och vad ska det vara bra för? Det här är en floskel man hävt ur sig helt okritiskt sen management och Boston Consulting Group först kom med såna tankar. Det är i stort sett baserat på hur bokföringsprogram och de flesta databaser fungerar, men har ingenting med vård att göra. Men dessa människor är i allmänhet fast övertygade om att vården inte är annorlunda än bokföring, arkitektur, eller Facebook. Att vi bara försöker göra oss intressantare än vad vi är. Om lönebearbetning kan fixas, så kan väl inte vården vara mycket svårare, eller hur? Det är ju praktiskt taget samma sak, väl? (Dryper av sarkasm, här.) 

Vad skulle “strukturerade data” kunna bidra med? Finns det något enda exempel? Och vad betyder “följa upp sig egen verksamhet”? Konkret? Exempel? Det enda exempel jag kan tänka mig är kontrollen Epic och Kaiser-Permanente har i USA och det är precis den sortens toppstyrning och kontroll som får svenska läkare, och i synnerhet allmänläkare, att komplett flippa ur och få dåndimpen. “Har du frågat varje patient efter antal besök på McDonalds? Nähä, där tar vi 2% av budgeten, då.” Dvs, i bästa fall en meningslös floskel, i värsta fall precis det vi inte vill ha, toppstyrning av lekmän.

Men backar man till hennes formulering:

“En förutsättning för hög kvalitet på inmatning i patientjournalerna är att vårdens medarbetare använder och förstår nyttan med gemensamma mallar och strukturerade sökord.”

… så är det väl övertydligt att hon ser läkare och sköterskor som enbart data input personal så att management kan läsa ut statistik. Hon har inte ens anständigheten att låtsas om att datastruktureringen skulle hjälpa oss göra ett bättre jobb. Vi jobbar åt dem. Jag tycker ju det borde vara omvänt, att management supporterar oss. Men jag kanske är gammalmodig. 

En inloggning och du får tillgång till de uppgifter som just du behöver just idag.

En rent teknisk implementation som är enkel att åstadkomma och inte har det minsta med vården att göra. 

Kommunikation med patienten är inbyggt i systemet.

Hurdå? Email? SMS? Voice/Skype? Vad är precis problemet man vill lösa? Det räcker inte med att säga “kommunikation med patienten” för att det ska vara en bra idé. Om det gäller tillgänglighet, får jag föreslå en telefon? 

Framtidens vårdinformationsmiljö är uppbyggt på ett helt annat sätt än dagens.

Wow. Kärnfullt. Vad betyder det? Hur är det uppbyggt? Vad är skillnaden? Och varför är det en fördel? Är uppdraget till utvecklarna “bygg om det, helt annorlunda, eftersom det nu är framtid”?

Gemensam IT-arkitektur och standardiserade regelverk för informationsstrukturen är viktiga byggstenar.

…säger Eva Pilsäter Faxner om en kvalificerad och komplicerad teknisk fråga. Det är så här vi får skitsystem: folk som inte har en aning om vad det handlar om ska bestämma om teknologin. (Precis som teknologer och management får för sig att styra över läkarjobb, förresten.) Nej, en gemensam IT arkitektur har inte ett egenvärde. En mycket bättre idé är en korrekt IT arkitektur för varje respektive problemområde, dvs precis motsatsen. Det är förresten inte möjligt att göra annorlunda. 

Standardiserade regelverk för informationsstrukturen…

Nej, också fel. Det är precis den missuppfattningen som gett oss alla hopplösa och svindyra projekt som inte leder någonstans. De mest lyckade IT projekten (utanför vården, då) är de där man på en smart och logiskt sätt undvikit behovet av standarder. Det här är en ganska avancerad fråga med komplicerade och avancerade lösningar som, tro mig, Eva Pilsäter Faxner inte är kvalificerad att dra slutsatser om. Än värre, de styrande är så okunniga om teknologin att de inte ens vet vad de inte vet(*).

(*) Se “Orders of Ignorance”.

“Rethinking the Electronic Healthcare Record” recenserades i Allmänmedicin nr 1, 2015. Finns på sidan 61:

Det är sorgligt att det behöver skrivas en bok med ”Rethinking” som första ord i titeln. Med lite mer tänkande när våra journalsystem utvecklades hade vårt arbete troligen varit mindre frustrerande och mer effektivt.

[…]

Det är en utmärkt bok att ha som utgångspunkt för fortsatta diskussioner om hur våra IT-verktyg kan förändras. Förhoppningsvis blir den också läst av utvecklare, inköpare, beslutsfattare och andra med inflytande över denna viktiga fråga.

Min djupaste tacksamhet att Städje finns. En av de fåtal existerande riktiga journalisterna. Läs och njut. Glöm inte bort kommentarsidan där vi ser hur vetenskapsföraktet brer ut sig och hur det kan besvaras.

Elöverkänsliga SKALL ICKE ha 1,7 miljoner av staten – TechWorld

 

Två sätt

Grovt talat finns det två sätt att förbättra vården. Det ena sättet är att se till att vi ställer bättre diagnoser och ger bättre behandlingar. Det andra sättet är att optimalisera själva vårdprocessen och resurserna.

Processen 

För att kunna optimalisera process och resurser krävs insyn i vad som pågår i det dagliga arbetet. Det krävs mätvärden och översikter. Med dessa mätvärden och översikter kan man hitta flaskhalsar och ineffektiva subprocesser. Man kan också verifiera att förändringar av processer verkligen leder till besparingar och/eller förbättringar i den levererade kvalitén. Utan den insynen i processen jobbar man i blindo.

I den Svenska sjukvården är det förnämsta mätinstrumentet den information som finns i den medicinska journalen. Rätt utformad kan den ge en insyn i patienternas behov på alla nivåer, från individen upp till större befolkningsgrupper. Behoven kan analyseras över tid och geografi och resurser kan ledas till de platser den behövs bäst. Desto bättre journalinformationen är strukturerad, desto mer detaljerad och användbar blir denna information.

Om informationen är tillräckligt tillförlitlig och fullständig kan vi även detektera på vilka ställen i processen det går fel. Vi kan då också sätta in extra resurser eller utbildning för att få de mindre väl presterande delprocesserna upp till samma nivå som de bättre.

Vad som krävs för detta är alltså journalinformation som är såpass strukturerad och standardiserad att vi kan göra automatiska jämförelser mellan patienter, vårdgivare och vårdorsaker över tid och plats. Inte bara behöver systemen vi använder vara baserade på logiskt strikta informationsstrukturer; vi måste också se till att användarna förser dessa system med fullständiga och korrekta data. Allt som står i vägen för fullständig och tillförlitlig datainsamling måste åtgärdas, eftersom detta är crucialt för att vi ska uppnå bra processtyrning och resultat.

Är det sant?

Eller… är det verkligen sant? Kan vi verkligen förbättra vårdprocessen om vi har bättre strukturerade data och kan få användarna till att förse oss med fullständig information? Jo, det kan vi nog, men hur mycket och till vilket pris?

Är det någon som vet hur mycket vi kan förbättra vården med hjälp av mätningar och justeringar av processen och resurserna? Hur många procent? Om ingen vet, är det inte läge att fundera på varför ingen försökt ta reda på det innan vi bestämde oss för att det här är rätt väg att gå för att styra vården?Cost/benefit analysis, typ?

Är det någon som funderat på kostnaden? Jovisst, vi vet vad systemen kostar, men vad kostar det vårdpersonalen att mata systemen med data? Vad måste offras upp för att lämna tillräcklig tid och energi för datainmatning? Vilka andra verksamhetssystem har offrats upp för att bygga och köpa system som ger insyn i processen? Vad kunde vi gjort istället?

Det verkliga problemet

Det andra sättet att förbättra vården är att förbättra själva diagnosställningen och behandlingen. När man läser journaler och patienters historia om vägen genom vården slås man av hur ofta processen har gått fel eftersom man missat en detalj. När en diagnos missats eller fastställts långt senare än nödvändigt är det nästan aldrig ren okunskap hos läkaren som varit skälet, utan en brist på konsekvens och detaljmedvetenhet. Man har alltför snabbt dragit en slutsats om en diagnos utan att ha exkluderat alla andra relevanta alternativ och fortsatt på fel väg alldeles för länge. Man har ofta använt en behandling som inte längre anses optimal, eller man har använt en behandling som inte går ihop med en annan diagnos eller behandling som man inte var uppmärksammad på.

De fel man ser i journalerna är så gott som alltid av den typen. Det är samma typ av fel som piloter begick innan man införde checklistor. Ingenting i pilotens checklista är nytt för piloten. Han lär sig inte flyga från en checklista, men han har en signifikant chans att ändå glömma något av stegen om han inte använde checklistan. Det är precis samma sak som händer i alltför många fall i vården. 

Att fånga upp det här problemet kräver helt andra verktyg än de strukturerade journalsystem som behövs för processföljning. Det kan vara frestande att tro att ett välstrukturerat journalsystem automatiskt kan hjälpa till med analys och förslag på diagnoser och behandlingar, men den struktur som krävs för detta är helt annorlunda än den som krävs för processtyrning. 

I dagens system har specialiseringen av journalsystem för processtyrning gått så långt att de undantränger möjligheterna för systemen att supportera diagnos och behandling. Jag tror mig kunna påstå att den netto positiva effekten av bättre processanalys och styrning vi har i dagens system överskuggas av den negativa effekten på diagnos och behandling. Inte för att nuvarande system direkt försämrar diagnos och behandling, men det uteblivna stödet tillsammans med den snabbt ökande komplexiteten i diagnoser och behandlingar gör att vi relativt talat halkar allt längre efter. Vad vi behöver är snabbt ökande stöd för diagnostik och behandling, men vad vi får är mer och mer datastrukurer som endast tjänar till processuppföljning.

Man kan ju argumentera att processtyrning är tjänstemännens sak, medan diagnostik och behandling är läkarnas och sjuksköterskornas och att vi följaktligen får ta hand om det själva. Men samtidigt är det enbart tjänstemännen som har resurserna och makten att definiera systemen och köpa in dem. Med den makten följer också plikten att se till att de viktigaste behoven tillgodoses, och de viktigaste behoven är inte processtyrningen. Det viktigaste behovet är att hantera den alltmer komplexa diagnostiken och behandlingen. Den potentiella vinsten i pengar, effektivitet och mänskligt välbefinnande, är många gånger större vid en satsning på diagnostik och behandling än de relativt marginella förbättringar vi kan förvänta oss av ytterliga vässning av processer.

Tänk om 

Så, konkret, hur gör vi det här bäst? Hur stödjer vi en bättre diagnostik och behandling på bästa sätt? 

Det första stora steget är att ändra fokus från ”vad vi har gjort med patienten” till ”vad tänker vi göra med patienten” och ”vad är problemet vi hanterar”. Det är skrämmande att nästan inget befintligt system idag i Sverige ens har begreppet ”problem” eller ”ärende”. Det är som om själva orsaken till vården är en bisak, och det är den ju om man helt koncentrerar sig på processen. Försök själv att hitta alla notat, remisser eller recept i en journal som har med en viss sjukdom att göra. Det borde ju vara det första man, medicinskt talat, kan göra. Lycka till.

Ta vilket nuvarande system som helst och försök få en bild av vad som gjorts för diagnostik av en sjukdom, vad som borde ha gjorts men inte gjorts än, och inte minst, vad var skälet till att vissa synbarligen självklara saker inte gjordes. 

Försök ta reda på vart en remiss för t.ex. ultraljud hjärta på en 12-åring ska skickas. Är det kardiologen? Barnkardiologen? Barnläkare? Radiolog? Klinisk fysiologi? När du sen oundvikligen får remissen i retur, kan du skicka den igen till rätt person? Eller måste du skriva om den från början? När du får ett svar, kan du be om kompletterande information via en konversation, eller måste du skriva en remiss för varje liten fråga, eller behöver du ta till telefonen för det?

Issues/Ärende 

Om vårddokumentationen istället är centrerad runt ”ärende”, t.ex. ”blåsljud på hjärtat”, så kan detta ärende innehålla länkar till remissinstanser som gäller just för det problemet. Jag skulle inte behöva gissa när och var jag behöver remittera. (Det skulle ju hjälpa om remisserna tillät en konversation också, förstås.)

Dessa ärende definitioner (issue templates) ska inte vara en del av programvaran, men ska ha sitt ursprung i verksamheten själv. Med andra ord, när jag har bestämt mig för att jag hanterar blåsljud på hjärtat på ett visst sätt, så ska jag kunna definiera det i en issue template för att senare kunna påminna mig själv om alla detaljer och på så sätt bli mera konsekvent och fullständig i mitt arbete. Ändrar jag mina planer senare, så anpassar jag själv mina templates. Det ger mig också friheten att använda andra templates från mina kollegor och att dela mina templates med dem.

Viktigt är också att de kliniska data som förs in i en mall återanvänds i alla andra mallar för samma patient där samma kliniska data behövs. På så sätt strömlinjeformas arbetet.

Fler konsekvenser 

Om läkaren kan använda ett ärendebaserat system så uppstår en hel rad fördelaktiga följder nästan utan ansträngning:

  • Dokumentationen kan skapas automatiskt från innehållet i en ärendemall.
  • Multipla ärenden som vid multisjuka blir alltmer lätthanterliga eftersom man undviker repetitioner av kliniska data.
  • Kliniska data blir välstrukturerade, inte utifrån ett i efterhand pålagt statistiskt perspektiv men från ett betydligt relevantare kliniskt perspektiv. Dessa data är inte bara mer verklighetsanknytna, men även mer lämpade för analys.
  • Interaktioner mellan olika sjukdomstillstånd kan detekteras automatiskt. Detta är helt frånvarande i nuvarande system eftersom de inte har begreppet ”sjukdom”.
  • Kvalitetsregisterrapportering och smittskyddsrapportering kan göras helt automatiskt utan extra input från vårdpersonal.
  • Patientens bidrag till journalen, och insyn i journalen, kan struktureras via separata patientmallar för varje enskild typ av ärende. På så sett ser patienten samma information som läkaren, men i ett annat urval och i en anpassad kontext.

 Ett exempel 

Så hur skulle ett ärendebaserat system se ut? Det bästa (enda?) exemplet är vårt eget iotaMed, ett ärendebaserat system som går på iPads. En typisk skärm ser ut så här:

Diabetes template

 

Vad vi ser här är en struktur som är uppställd ur ett kliniskt perspektiv. Endast data som är meningsfylld i den direkta vården av patienten förekommer här. Genom att de vanligaste data kan föras in väldigt snabbt, med en dubbel tap, går det betydligt snabbare att gå igenom en klinisk undersökning än med gängse journaler.

Koppling till kvalitetsregister

Eftersom kliniska data är delade mellan olika ärenden blir ifyllandet av kvalitetsregister och andra rapporteringar betydligt enklare, till och med helt automatiska.

Vad innebär ett sånt här system för läkaren? Det innebär att läkaren kan använda hela sin tid till patienten och till ett verktyg som ger omedelbar hjälp med detaljarbetet och samtidigt påminner läkaren om detaljer som är svåra att alltid komma ihåg. Det minskar läkarens kognitiva belastning samtidigt som det ökar kvalitén i arbetet. Det låter läkaren använda datorn till att hämta vetenskaplig information på rätt ögonblick och på rätt plats, samt låter henne använda hjärnan och den presenterade informationen till att göra bättre bedömningar. Datorn är oslagbar när det gäller detaljer och konsekvens, medan läkaren är oslagbar när det gäller bedömningar. Det är så rollfördelningen ska vara.

Idag ser vi ofta initiativ där rollerna omvänds. Där läkaren sätts i situationen att mata maskinen med data för att maskinen sedan ska dra slutsatser. Det vill säga att vi låter både läkaren och maskinen göra det de är sämst rustade att göra, medan vi lämnar alldeles för lite tid över för läkaren att göra sitt jobb. Om läkaren ändå får sitt jobb gjort är det trots det erbarmliga datorsystemet, inte tack vare det.

Vi ser ofta en övertro på nyttan av patientinformation för vården. Jovisst, vi ska veta vad som hänt patienten, och jovisst, vi läkare är de första som gnäller när den informationen inte finns, och jovisst kan vården bli sämre om informationen saknas. Men det betyder inte att den blir bättre av mer information och mycket bättre av mycket mer information. Vad vi ser idag, med den överflöd av information vi har i journalsystemen, är det snarare så att vården försämras. Vi har inte längre möjligheten att tillgodogöra oss den enorma mängd av lågkvalitativ information vi får om en patient. Blotta försöket att använda den tränger bort nyttigare åtgärder.

Tänk så här 

Vi måste sluta med att registrera historisk patientinformation för informationens skull. Vi måste sluta att använda vårdpersonal som data input operatörer. Vi måste skaka av oss idén att mängden information står i relation till kvalitén. Vi måste också flytta tonvikten från processmätningar till förbättring av diagnostik och behandling.

Vi måste börja med verktyg som är strukturerade för att direkt förbättra diagnostik och behandling, och från dessa data samla in processmätningar. Vården måste komma först, processtyrning efter det. Det är endast på det viset vi kan utnyttja läkare och sköterskor till fullo i verklig patientvård, men ändå få bra mätdata för storskaliga processer.

För några dagar sedan fanns IT i Vården. Inte idag. Det enda man får är en sida som länkar till Dagens Medicin och Computer Sweden, utan minsta förklaring.

Jag hade väl mer än en känsla av att styret av IT i Vården var flaky och opålitligt, och det verkar ju bekräftas med råge. Inte ett ord av varning till bloggarna heller.

Nu är jag glad att jag alltid sparade mina inlägg på två ställen: IT i Vården och här. Det var precis för ett sånt här tillfälle jag gjorde det.

SafariScreenSnapz050

Caspar Bowden spoke at the 31c3 conference. Snippets:

I told my technology officers at MicroSoft that if you sell cloud computing services to your own governments, this means that the NSA can do unlimited surveillance on that data. […] two months later they did fire me.

“Technology officers” represent MicroSoft in their respective countries.

On the “FISA Amendment Act of 2008 (Sec 702)”:

This means if you are not American, you cannot trust U.S. software services!!

Exactly.

The US congress was laughing, laughing at the idea that you have privacy rights. That is the climate of the US privacy debate.

“You”, in that sentence, refers to non-US persons outside the US.

FISAAA offers zero protection to foreigner’s data in US clouds. 

US is “exceptionally exceptional”: The number of references in surveillance law that discriminate by citizenship/nationality (NOT geography of communication path), per country:

US: 40, UK: zero, Germany: 1, Canada: 2, New Zeeland: 2, Australia: 2. No others.

On whistleblowers:

We need to give them watertight asylum, and probably some incentives, some rewards. I actually proposed to the parliament [EU parliament] that the whistleblower should get 25% of any fines subsequently exacted.

 Big applause from the audience…

How do people know politicians and officials aren’t influenced by fear of NSA spying in their own private life? […] this is highly corrosive to democracy!

Finally:

The thoughts that Edward Snowden has put in the minds of people cannot now be unthought.

What this all means, in practice, relating back to medical applications, is that we (Europeans) can’t use US software or services, which includes medical records such as EPIC, data analysis services such as IMS Health, data storage such as Amazon, Azure, iCloud, backup solutions (unless encrypted client side), or even US operating systems such as Android, iOS, OSX, Windows, a series of embedded OS, etc. At least not if we care about our patient’s right to privacy.

Väl värt att se. När kommer Sverige äntligen börja den debatten…

Ethan Nadelmann: Why we need to end the War on Drugs | Talk Video | TED.com

Snygg demonstration av nyttan av checklistor.

Läkartidningen – Randomiserat test av checklista för postoperativ vård

Datainspektionen lämnar ett remissyttrande om ett förslag till ny lagstiftning gällande hur man får hantera patientdata. Och man kan gott kalla det en totalsågning med stil. 

Det förefaller som om DI är den sista överblivande organisationen som värnar om vår integritet. Resten av staten och styret vill inte annat än att köra över alla våra demokratiska personskydd om det bara gör det lättare och bekvämare att granska, spåra och mäta vad vi gör. Man tolererar inte längre den minsta omväg, även om den behövs för att skydda individen mot otillbörligheter.

Trist nog betyder det nog att Datainspektionen själv kommer att bli nästa måltavla. Och när DI kastreras så står vi ons ganska slätt som privatpersoner. Men under tiden kan vi glädja oss åt DIs motstånd. Några citat ur yttrandet nedan.

Read the rest of this entry »

Jag fick just en artikel under näsan av Jonas Sjögren, tidskriften Allmänmedicin, 1993 (!). Sammanfattningen är väl värd att återge:

Datoriseringen inom allmänmedicin har inneburit klara förbättringar vad gäller arbetsmiljön, service till patienterna och effektiviteten i vardagsarbetet. Det är inte sannolikt att utvecklingen av programmen kommer att leda till ytterligare stora vinster. Tvärtom finns det risker för att otillbörliga krav på kontrollfunktioner, orealistiska föreställningar om pedagogiska finesser och en förfelad syn på möjligheter till forskning leder till en försämring. Det viktigaste för utvecklingen är nu att slå vakt om användarnas intressen och att skydda patienternas integritet.

Och det är ju precis det som har hänt. Och fortsätter att hända i allt högre tempo.